Om tuk-tuken

Vårt huvudtransportmedel här på Koh Lanta är vår tuk-tuk. Med denna har vi tagit oss runt till de flesta platser här på ön, med undantag av de allra sydligaste delarna där backarna är alltför branta. En tuk-tuk är en vespa (oftast Honda) med 100 cc motor med en sidovagn med tak. Det finns massor av sådana här, många används som taxi. Vi har ännu inte lyckats lista ut vem som tillverkar alla dessa tuk-tuks, de ser ut som hemmabyggen, men eftersom alla ser i stort sett likadana ut så utgår vi ifrån att det finns någon eller några fabriker som bygger dem.

Att köra här kan vara lite svettigt (även om det fläktar skönt i värmen), ofta så möter man vespor, motorcyklar och tuk-tuks på fel sida av vägen. Ska man göra en högersväng (det är vänstertrafik här) så kör man ofta över på ”fel sida” ett tag innan och kör efter höger vägren, mot trafiken. Detta resulterar ibland i ett ögonblick av lätt panik, ”jag kör ju på fel sida”, innan jag kommer ihåg att det är vänstertrafik. Att köra om på insidan är inte heller ovanligt. Trafiken kan alltså komma från alla möjliga håll, så det gäller att alltid att se upp... och vägarna är oftast dåliga... betong som spruckit sönder. Så det går inte så fort, 30-40 km/h, men eftersom ön endast är tre mil lång så hinner man rätt långt på en dag.

Men vi gillar vår tuk-tuk och funderar på om man inte skulle kunna skaffa en hemma i Sverige för kortare resor till skola, dagis och affär. Men jag undrar vad polisen skulle säga...

Huvudgatan, Klong Dao.

Utfarten från Lilla svenska skolan. 

Längs huvudvägen, Klong Dao. 

Elias trivs rätt bra i tuk-tuken...

Vi har bytt tuk-tuk till en med litet stötdämpning...

 här nya vrålåket framför vår port.

Vår gata.

Apropå polisen så har det varit trafikkontroll på huvudgatan i snart en vecka. Men vi förstår inte vad polisen kontrollerar. Det sitter ett halvt dussin uniformerade poliser på en restaurang invid vägen med block framför sig beredda att skriva (ut böter?), men vi har inte sett att de stoppat någon. De bara sitter där. Samt äter mat. Någon sa att de kollar att motorcyklisterna använder hjälm, men jag har aldrig sett att de stoppat någon som saknar hjälm (de flesta använder inte hjälm trots att detta är obligatoriskt). Först trodde vi att de var ute efter turister som kör tuk-tuk, eftersom detta egentligen inte är tillåtet, så vi åkte inte förbi där under en dag, men eftersom detta är enda vägen om man ska söderut så var vi tvungna att åka förbi, och inget hände.

Vår tuk-tuk har vi hyrt av Mr. Somchai. Han är en allfixare här. Han hyr ut bilar, motorcyklar och tuk-tuks, han kör taxitransporter (det var han som körde oss till och hämtade oss i Ao Nang), han kan fixa båtbiljetter och ordna sightseeingturer... han kan även fixa fram billiga skaldjur... han har alltså alla de rätta kontakterna. Mr Somchai och hans son fixade även vår barnvagn som gick sönder på flyget hit. Vi trodde den var utom all hjälp men de svetsade fast hjulaxeln och den har sedan dess fungerat alldeles utmärkt. I Mr Somchais garage har han och hans fru även en restaurang. Man sitter i garaget vid några enkla bord, eller hämtar hem mat därifrån. Fru Somchais paneng är den godaste vi har ätit här på Koh Lanta och en rätt kostar bara 50 baht, vilket är 12-13 kronor. Mycket gott och prisvärt alltså, och lite exotiskt. 

Mr Somchais garage - där bakom motorcyklisten.

/Micke

Gott nytt år!

Sawadee pi mai ka! Gott nytt 2556! Idag firades Songkran, det thailändska nyåret. Songkran innebär:

Vatten! I stora mängder, som slängs på alla förbipasserande. Med hjälp av vattenpistol, bytta, hink, slang - vad som helst som finns till hands. Ibland med is i... BURR! Vattnet skall symboliskt vara renande inför det nya året.

Talk, som smetas i ansiktet på andra som en slags välsignelse eller lyckönskning.

Många skratt! Det är helt enkelt jäkligt kul att slänga en massa vatten på folk... :-) Och man kan ju inte bli mer än sjöblöt. Vilket vi definitivt var efter tre timmars fullskaligt krig uppe på huvudgatan... stora vattentunnor stod utställda längs gatan och fylldes hela tiden på med rinnande vattenslangar.

Jag kan tänka mig att detta får ännu större proportioner på andra håll i Thailand. Här finns många muslimer och de firar inte Songkran som är en buddhistisk festlighet. Men det var alldeles tillräckligt för oss :-)

Några bilder från spektaklet följer.

Beredda...

Fullt krig! Ett gäng från Lilla svenska skolan samlades utanför Mons bar

och gjorde tillvaron osäker för de som vågade sig på attt försöka passera.

Eira in action... (lila linne, vita byxor)

Elias var väl inte riktigt lika road av detta som vi andra.

Vi tog en paus på Mons för litet lunch.

Ella med vattenpistolen i högsta hugg.

Stranden på kvällen... när lugnet åter sänkt sig över Klong Dao.

Litet fler bilder

Fler bilder kommer nu här eftersom vi äntligen laddat över bilder från videokameran bl a. Jag har även fyllt på med några bilder här och där under tidigare inlägg. Några bilder från de senaste dagarna...

Micke och Elias musicerar.

Ella slappar på fredagkvällen efter skolveckan. 

I helgen åkte Eira iväg på en båtresa i Phukets skärgård för tonåringar som Svenska kyrkan ordnat. Hon kommer nog att skriva litet om det här framöver...

Vi andra åkte en sväng på lördagen till Diamond Cliff Bar, där Ella inte varit tidigare, för att äta lunch. Stället ligger precis efter stranden Klong Nin uppe på en klippa med fantastisk utsikt över havet och över Nui Beach.

Nui Beach sett från Diamond Cliff.



Ella, Diamond Cliff.

På kvällen sov två av Ellas klasskompisar över hos oss. Vi åt nere på stranden (tjejerna vid eget bord...) och sedan prövade de på fiskspa... hu vad läbbigt, jag vill inte prova...

Två av tjejerna tyckte det var ganska läskigt...

Veteranen Klara visste hur det skall gå till!



Här ett par bilder från ett att våra favoritställen, Lym's Rice Bowl på Long Beach. Idag åt vi lunch där. Perfekt helhetskoncept har de: bad, dusch, god mat och fint ställe. Stranden är jättefin där och restaurangen ligger litet för sig själv. Den drivs av fyra syskon, varav den yngsta är 65.

Lym's från havet.

I eftermiddags kom det vi väntat på: ett riktigt tropiskt skyfall. Det har småregnat då och då men idag öppnade sig skyarna. Vi var på väg hem från Saladan och hann bli helt sjöblöta allihopa. När vi kommit hem hoppade de här tokstollarna i poolen...

Man ser inte riktigt hur mycket det regnade. Sjävklart blev det strömavbrott också. Det blir det då och då, vi har börjat få rutin på att ställa ficklamporna där man kan hitta dem. Det regnade väl någon timma och sedan var det ljuuuvligt svalt ute. Bara 28 grader!

Ao Nang

Över påskhelgen tog vi en tur till Ao Nang där vi var på semester för tio år sedan. Det var sig likt på många sätt men ändå inte. Orten har vuxit en hel del. Där var mycket folk trots att det nu börjar gå in i lågsäsong. Vi åkte ut med longtailbåt till Railayhalvön en dag och ut till Poda Island en dag. Fint, men som sagt, det var några till som hittat dit också :-) Poda var ganska skräpigt... massturismens baksida. Men - orkar man gå 50 m från strandpartiet där alla speedboats lägger till kommer man fram till underbara stränder. In till stranden kom stim av gul-svartrandiga fiskar och silvriga med prickar - vi matade dem med bröd - kul!

 Phra Nang beach (Railay). Sådant här dramatiskt karstlandskap (kalksten, grottor) 

präglar Ao Nangområdet och gör det så speciellt.

Poda.

Det är tydligen många asiater som semestrar just nu och det verkar som att Elias har en egen fanclub här. Mammor, äldre herrar, unga tjejer, tonåriga killar, alla skall de gulla med Elias. Som i regel fullständigt oberörd stirrar tillbaka utan att dra det minsta på smilbanden. I stirrandet ligger en stor del av tjusningen tror jag: "He's got such BLUE eyes!!". Och många vill ta kort... Elias (och jag också, tyvärr, kommer ofta med på köpet s a s) finns nu på bild i säkert ett femtiotal asiatiska kameror/mobiltelefoner.

I Ao Nang såg vi traditionell thailändsk dans på en restaurang. I slutet fick de som ville prova på stegen och Eira och Ella tillhörde de modiga...

På hemvägen stannade vi till vid det buddistiska klostret Wat Tham Sua, Tiger Temple Cave. Även här var vi för tio år sedan och det var lika intressant denna gång. Jag är grymt imponerad av Micke och tjejerna som utan att klaga orkade gå 1237 trappsteg uppför ett brant berg för att se den enorma Buddhafiguren däruppe - och utsikten förstås. Och sedan ner igen...

På väg upp...

 Uppe!

Jag och Elias gick under tiden ned i den angränsande dalen. Där är djup djungel mellan de höga bergen och vi såg de små, små husen där munkarna och nunnorna bor. Häftigt var att en lång stund var där bara jag och Elias och det var fullständigt tyst sånär som på djungelns små ljud, som efterhand växte i styrka till ett öronbedövande dån - av syrsor, fåglar - vad vet jag. Mer djungel vill jag ut i framöver.


Igår kväll var det skönt att komma tillbaka till lugnet på Koh Lanta.