Ao Nang

Över påskhelgen tog vi en tur till Ao Nang där vi var på semester för tio år sedan. Det var sig likt på många sätt men ändå inte. Orten har vuxit en hel del. Där var mycket folk trots att det nu börjar gå in i lågsäsong. Vi åkte ut med longtailbåt till Railayhalvön en dag och ut till Poda Island en dag. Fint, men som sagt, det var några till som hittat dit också :-) Poda var ganska skräpigt... massturismens baksida. Men - orkar man gå 50 m från strandpartiet där alla speedboats lägger till kommer man fram till underbara stränder. In till stranden kom stim av gul-svartrandiga fiskar och silvriga med prickar - vi matade dem med bröd - kul!

 Phra Nang beach (Railay). Sådant här dramatiskt karstlandskap (kalksten, grottor) 

präglar Ao Nangområdet och gör det så speciellt.

Poda.

Det är tydligen många asiater som semestrar just nu och det verkar som att Elias har en egen fanclub här. Mammor, äldre herrar, unga tjejer, tonåriga killar, alla skall de gulla med Elias. Som i regel fullständigt oberörd stirrar tillbaka utan att dra det minsta på smilbanden. I stirrandet ligger en stor del av tjusningen tror jag: "He's got such BLUE eyes!!". Och många vill ta kort... Elias (och jag också, tyvärr, kommer ofta med på köpet s a s) finns nu på bild i säkert ett femtiotal asiatiska kameror/mobiltelefoner.

I Ao Nang såg vi traditionell thailändsk dans på en restaurang. I slutet fick de som ville prova på stegen och Eira och Ella tillhörde de modiga...

På hemvägen stannade vi till vid det buddistiska klostret Wat Tham Sua, Tiger Temple Cave. Även här var vi för tio år sedan och det var lika intressant denna gång. Jag är grymt imponerad av Micke och tjejerna som utan att klaga orkade gå 1237 trappsteg uppför ett brant berg för att se den enorma Buddhafiguren däruppe - och utsikten förstås. Och sedan ner igen...

På väg upp...

 Uppe!

Jag och Elias gick under tiden ned i den angränsande dalen. Där är djup djungel mellan de höga bergen och vi såg de små, små husen där munkarna och nunnorna bor. Häftigt var att en lång stund var där bara jag och Elias och det var fullständigt tyst sånär som på djungelns små ljud, som efterhand växte i styrka till ett öronbedövande dån - av syrsor, fåglar - vad vet jag. Mer djungel vill jag ut i framöver.


Igår kväll var det skönt att komma tillbaka till lugnet på Koh Lanta.